Första stopp.

På jobbet idag diskuterade jag med en kollega om hur det var att bo på landet på vintern. Jag förklarade att vägen hem från bussen tog tjugo minuter och det var genom snöstorm, två meter snö, regn och mörker det var värst.

Och helt plötsligt fann jag en anledning till att inte sakna gården, Han, och livet med honom. En ganska S T O R anledning. Jag bodde där i två år och hela det första året tyckte jag att den oupplysta, helt öde vägen hem från bussen var läskig. Rent ut sagt skrämmande. Men jag fick honom att komma och möta mig på vägen mindre gånger än jag har fingrar på mina två händer...

Och det trots att jag förklarat för honom att jag uppskattade det mer än en färdig middag när jag gick igenom ytterdörren..

Så.. Om något, så är detta ett första steg på vägen tillbaka från hjärtesorgen...