Deppad...

Varför kan jag inte bara må bra?

Jag vill inte sakna honom. Jag vill inte sitta uppe varje kväll och undra varför jag gav honom två år av mitt liv. Varför jag öste kärlek och omtanke och gav upp allt, utan minsta tanke på konsekvenserna, för hans skull...

Jag är så dum! Jag känner mig som den mest lättlurade människan på hela jorden.

Och så jävla tragiskt-komiskt. En av våra första konversationer handlade om att våga vara blåögd och att våga lita på andra. Aldrig, aldrig igen... SKIT!