backlash...

Ringde Honom idag. Han var på väg hem från flygplatsen med sina döttrar som ska vara hos honom under höstlovet.

Vet inte varför, men jag blev så arg och ledsen för att han skal få ha någon eller något att muntra upp honom när jag inte har någonting.

Gick och såg en bio helt själv idag. Eat, pray, love. Läste boken för ett tag sedan och den lyfte upp mig lite så tänkte att filmen skulle göra detsamma.

Det gick bra, tills jag kom hem, såg en annan film (skräckfilm) och sen kom tårarna. Tårarna och känslan av att vara helt ensam. För jag Är ensam här. Och han har i alla fall dem. Jag saknar honom, och jag saknar dem. Jag saknar mitt liv, samtidigt som jag vet att jag inte hade det bra.

Men det var i alla fall något. Det här. Det jag har nu. Är ingenting.

Första stopp.

På jobbet idag diskuterade jag med en kollega om hur det var att bo på landet på vintern. Jag förklarade att vägen hem från bussen tog tjugo minuter och det var genom snöstorm, två meter snö, regn och mörker det var värst.

Och helt plötsligt fann jag en anledning till att inte sakna gården, Han, och livet med honom. En ganska S T O R anledning. Jag bodde där i två år och hela det första året tyckte jag att den oupplysta, helt öde vägen hem från bussen var läskig. Rent ut sagt skrämmande. Men jag fick honom att komma och möta mig på vägen mindre gånger än jag har fingrar på mina två händer...

Och det trots att jag förklarat för honom att jag uppskattade det mer än en färdig middag när jag gick igenom ytterdörren..

Så.. Om något, så är detta ett första steg på vägen tillbaka från hjärtesorgen...

Deppad...

Varför kan jag inte bara må bra?

Jag vill inte sakna honom. Jag vill inte sitta uppe varje kväll och undra varför jag gav honom två år av mitt liv. Varför jag öste kärlek och omtanke och gav upp allt, utan minsta tanke på konsekvenserna, för hans skull...

Jag är så dum! Jag känner mig som den mest lättlurade människan på hela jorden.

Och så jävla tragiskt-komiskt. En av våra första konversationer handlade om att våga vara blåögd och att våga lita på andra. Aldrig, aldrig igen... SKIT!